Saga Abramsson är Blekinge Diabetesförenings ungdomsredaktör.

Inlägg från krönika i DiabetesNytt nr 3 2018

Kan du tänka dig ett liv utan diabetes?
Häromdagen lyckades jag riva bort min blodsockersensor som satt på armen. Lägligt nog skulle jag precis duscha och sköt upp momentet att sätta dit en ny. Samtidigt var det dags att byta pumpnål och jag tog med lättnad bort även denna. För första gången på väldigt länge befann jag mig nu utan varken pumpnål eller sensor.
Så märkligt men underbart det kändes, känslan av frihet.
För första gången på länge duschade jag utan att behöva tänka på att dessa tu. Jag blev trots det, som vanligt, överraskad då jag insåg att ”just det, jag har ju ingen nål på den armen/höften idag” och än mer(!) överraskad då jag kom till andra armen/höften och insåg att det gällde detsamma även där! Frågan uppstod ”Är det såhär det känns att ej ha diabetes? I samma ögonblick insåg jag att jag nog aldrig kommer kunna föreställa mig ett liv utan diabetes.
Oavsett hur mycket teknologin utvecklas. Eventuellt genom att forskningen utvecklas tillräckligt
och vi lyckas finna svaret på gåtan varför vi får typ 1-diabetes, och framför allt finner ett botemedel, då kanske jag skulle kunna föreställa mig det.
Även om det senast nämna inträffar – vilket blir ett ögonblick som går till historien – så är frågan: skulle jag någonsin börja tänka och agera som en icke-diabetiker? Skulle jag någonsin kunna glömma bort min diabetes, den som är en så självklar del av mig? Glömma bort att vara försiktig när jag skrubbar mig i duschen, p.g.a. den undermedvetna rädslan att riva bort en eventuell pump-/blodsockernål? Kommer jag någonsin klä på mig utan att per automatik ta hänsyn till de befintliga nålarna på kroppen? Kommer jag någonsin dansa som om jag ej bär dessa nålar? Dansa som om jag inte är medveten om att pumpen när som helst kan halka bort från dess hölje?
Mina allra första minnen är från sjukhuset, veckorna efter att jag fick min typ 1-diagnos. Jag frågar sällan varför jag fått min diagnos. Eftersom jag ej kan föreställa mig ett liv utan den har det heller aldrig funnits behov av att ta reda på varför jag fick den. Vilket också dock bidragit till att jag periodvis varken haft intresse eller engagemang i sjukdomen, som i sin tur medfört halvtaskiga HbA1c’n. Kan du föreställa dig ett liv utan diabetes idag? Frågar du någonsin varför? Önskar du någonsin att du fått din diagnos tidigare eller senare? Det är såklart förståeligt, men låt inte tankarna stiga dig över huvudet. Spendera ej din tid genom att tänka på vad du kunde gjort annorlunda innan din diagnos, vad du önskar att du skulle gjort medans du ”haft chansen”. Varför just du har diabetes.
Det spelar ingen roll, du kan inte göra något åt det nu, och framtiden är ej här ännu. Det enda som räknas är nuet. Det är endast i nuet som du kan förändra ditt liv, relationen till din diabetes, på riktigt. Testa själv nu att lyfta blicken från texten, se dig omkring, lyssna. När du lägger all din uppmärksamhet på nuet finns det ingen plats för oro, negativitet eller skavande tankar. Jag väntar.
Hur kändes det? Ser du möjligheten att acceptera din diabetes? Varför du fått din diabetes spelar ingen roll, vad som spelar roll är hur du väljer att hantera den, liksom livet i helhet.
”Kommunicera med dig själv, det är genom det goda samtalet med dig själv som du även
förbättrar din kommunikation till andra. Det är inte hur du har det utan hur du tar det, som
spelar roll.”
Personligen har jag nog aldrig accepterat min diagnos förrän jag blev ”vuxen”, jag nonchalerade
min diagnos och såg den endast som något jag kunde skylla ifrån mig på i situationer då jag
upplevde att jag inte hade samma möjligheter/frihet som andra. Genom att börja acceptera mig
själv som person så har jag även kommit till en acceptans kring diabetes. Idag ser jag min
diabetes, håller mig neutral kring om den förenklar eller försvårar mitt liv. Istället fokuserar jag på att må bra, vilket också går hand i hand med ett bra blodsocker.
Men hur jag än vänder och vrider på det så kan jag inte föreställa mig ett liv utan diabetes, och det är okej. Detsamma gäller dig!
Saga Abramsson

Inlägg från krönika i DiabetesNytt nr 2 2018

DIABETESLÄGER – JAG VÄXER!
I skolan lär sig ditt barn att hitta sin roll i sociala sammanhang och agera i förhållande till andra. Det må fungera bra för de flesta med diabetes, livet flyter på oavsett vad du hade i HbA1C sist. Men allt som oftast är ditt barn ensam om att ha diabetes, det är sällsynt med mer än en med diabetes i en familj och att bli “diabetikern” i olika sammanhang är lätt hänt. Ditt barns diagnos blir en del av identiteten.
Men! En plats där det här inte stämmer är när ditt barn åker på diabetesläger! Häromdagen berättade min lillebror, som även han har diabetes, att han velade angående att åka på det årliga lägret i Södra Hoka eller inte. Oj vad minnena flöt upp till ytan – hur underbart det var att springa där i korridorerna, ihop med nyfunna vänner, äldre som yngre. Precis som ett helt vanligt läger – bortsett från att slippa bli särbehandlad och hela tiden påmind om att du är speciell för att du har diabetes.
Mitt svar var att han självklart skulle åka, att han ej skulle ångra sig – vilket inte heller du eller ditt barn behöver. Motiveringen? På diabetesläger behöver inte ditt barn vara “den med diabetes“. Trots att ditt barn förhoppningsvis har en acceptans kring sin diabetes går det inte komma undan det faktum att hen lätt kan känna stress/skam. Antingen för att hen känner att hen gömmer en sida av sig eller för att hen måste förklara sig hela tiden.
I skolan och i andra sociala sammanhang så är det troligtvis samma story ditt barn, eller du som
förälder, drar för den som lyssnar. Som grunderna kring diabetes, symtomen på lågt respektive högt blodsocker och så vidare. Det är nog sällan ditt barn berättar för polarna om hur kaotisk den senaste känningen var eller hur bra/dåligt råden från diabetessköterskan fungerar på hemmaplan. Vad hen tycker om sin läkare, eller hur mycket den nya mätaren underlättar under fotbollsträningarna.
Nya bekantskaper, kollegor eller vänner må vara intresserade ibland, men trots det så är det sällsynt
att du berättar personliga tips eller om diabetesrutiner som just er familj stormtrivs med. Det blir för
mycket på detaljnivå för att en oinsatt, oavsett hur intresserad hen är, skulle förstå. Du vet ju så
mycket mer om diabetes än vad du tror, därför blir det tyvärr oftast samma basic historia
upprabblad, fraser som går på repeat, likt en “Allt om diabetes”-ljudbok som hakat upp sig.
Så, trots att diabetes blir allt vanligare kan vi utgå från att ditt barn oftast är ensam om att ha
diagnosen. Men! På diabetesläger slipper ditt barn bli ifrågasatt p.g.a. diabetesen. Hen får för en
gång skull känna sig NORMAL, känna att hen är sig själv rakt igenom, att hen visar HELA sig –
utan att behöva påminna sin omgivning om sin diabetes.
ÅK på diabetesläger! I mitt tycke (som förvisso ej har barn själv) så lär sig både barn och förälder bäst genom att inte vara tillsammans hela tiden. Men om du ej vågar släppa iväg ditt barn på egna ben än så följ med du också! Södra Hoka är ett läger där även familjen är varmt välkommen sista dagen. Ni kommer att lära er massor, utbyta kunskaper och erfarenheter med andra i samma situation. Läkare och diabetessköterskor finns på plats för att utbilda och berätta om nya idéer. Idéer som ni sedan på direkten får se om fungerar i praktiken eller inte. Ni kommer få historier tagna från verkligheten, på riktigt få en större förståelse kring diabetes som diagnos. För vi blir ju aldrig fullärda!
Och ja, du har rätt – jag har ej den blotta aning om vad det innebär att vara förälder, men en sak som är säker – är att jag som barn med diabetes är SÅ tacksam för dessa årliga diabetesläger. Åk, du och ditt barn har ingenting att förlora! Ni växer allihop, på skilda håll.
Saga Abramsson

 


Film om diabetes

Unga röster om diabetes typ 1

Träning är viktigt!